Föreläsning hos Humanisterna

Foto: Hans Westerlund
 
I helgen var jag i Kalmar och föreläste på Humanistforum om min resa från kristen till ateist. Det har varit en fantastisk helg och jag är helt adrenalinstinn fortfarande.

Det var första gången som jag har hållit i en sådan föreläsning och responsen jag fick var helt fantastisk. Jag ville med min berättelse få lyssnarna att förstå hur det var för mig att leva som kristen och varför jag lämnade min tro. Jag ville inte måla upp kristna som galna idioter, utan skapa en förståelse för hur en tro på gud och övernaturliga saker kan uppfattas som helt naturligt när man vistas i en miljö där alla andra också tycker det är naturligt. 

Under 45 minuter berättade jag min historia och sedan lät jag åhörarna få ställa frågor. Oj, så många frågor jag fick! Ärliga, nyfikna, respektfulla frågor, ställda för att försöka få en ännu större förståelse.

Den värme och det engagemang jag mötte var enormt!

Foto: Hans Westerlund
 
Humanisterna är ett förbund med människor som engagerar sig i etiska frågor, utan att blanda in religion. Så här beskriver de humanism: “Humanismen är en demokratisk och etisk livssyn, som bekräftar den enskilda människans rätt till, och ansvar för, att forma sitt eget liv och ge det mening. Den står för byggandet av ett mer människovänligt samhälle genom en etik baserad på mänskliga och andra naturliga värderingar i en anda av förnuft och fri efterforskning. Den är inte teistisk och avvisar övernaturliga förklaringar” (ur boken Sekulär humanism, av Patrik Lindenfors och Christer Sturmark). Jag har hört en del kristna tro att ateister är en homogen grupp där alla tänker likadant. Men det finns ingenting som förenar ateister automatiskt. Du kan vara ateist, dvs inte tro på någon gud, men tro på spöken och healing. Du kan vara ateist och aldrig fundera över huruvida gud finns eller inte. Du kan vara ateist och aggressivt motarbeta religiösa. Ateism betyder bara avsaknad av tro på ett gudomligt väsen, det är inte en annan sorts tro, som en del kristna hävdar.

Humanisterna är ett förbund som består av ateister som vill jobba för solidaritet, som vill diskutera livsfrågor, som vill uppmärksamma folk på avarterna i religion, som hedersmord eller indoktrinering av barn osv.

Som kristen kände jag till Humanisterna och jag gillade deras tidigare ordförande Christer Sturmark. Jag hörde honom debattera med kristna på Frälsningsarmén i Visby och jag reagerade över att han visade sådan respekt för kristna, samtidigt som han var tydlig med var han stod. Han var inte ute efter att sätta dit de troende och skapa ett otrevligt debattklimat, utan lyssnade och berättade hur han tänkte. Detta beundrade jag, även om jag då inte delade hans livssyn.

Jag har hört kristna kalla Humanisterna för ateisternas kyrka, för att man t ex har konfirmation. Jag var själv lite undrande inför detta fram tills igår, då jag pratade med en humanist, som berättade om sin egen konfirmation hos Humanisterna. Det var ett läger där ungdomar fick lov att diskutera livsfrågor och ledarna var bara moderatorer, de berättade inte på något sätt vad ungdomarna skulle tro och tänka. Hon berättade att det var frustrerande till en början, för unga är vana vid att vuxna talar om för dem vad de tycker och tänker, de kommer med “facit”. Men det gjorde inte dessa ledare och tonåringarna fick prova sina vingar, att våga stå för sina egna åsikter och lyssna på andras. Att Humanisterna kallar detta för konfirmation (som betyder bekräftelse) handlar om att de vill att tonåringarna ska bekräfta sig själva, inte något dop.

Nej, Humanisterna är ingen kyrka för ateister. Men man har vissa värderingar gemensamt som man samarbetar om. Tvärtemot vad en del tror, så jobbar Humanisterna för religionsfrihet, men man ryter ifrån när religionen skadar människor.

Jag gick själv med i Humanisterna i januari i år. För mig är det alltid läskigt att berätta om min livsresa, för jag vet aldrig vilka reaktioner jag ska få. Att nu dessutom ha gått med i Humanisterna, som inte ses på med för blida ögon hos vissa, är inte heller helt okomplicerat. Jag har dessutom känselspröten ute, jag vill inte hamna i en ny sekt där man påverkas att tro och göra något som inte egentligen är ens egna idéer. Men jag ser inga sektvarningar än så länge och jag har hört före detta kristna som gått med i Humanisterna som säger att man får lov att vara sig själv där.

Foto: Hans Westerlund
 
Den värme, respekt och nyfikenhet jag mötte hos dem i Kalmar uppskattade jag oerhört mycket. Jag tror att jag hade mött samma respekt om jag kommit dit som kristen, så det handlade inte bara om att jag har lämnat min tro och att de gillade mig på grund av det. Även om de inte gått i mina skor, så förstod de att min process att lämna allt det som varit min identitet har varit och fortfarande är oerhört svårt för mig.

“Du berättade om ditt liv med värme och humor. Nu förstår jag mer hur svårt det är att lämna sin tro”, var en av många positiva kommentarer jag fick under helgen. Detta får mig att förstå att jag nog lyckades med mina intentioner, att berätta om mitt liv, utan att vara bitter och utan att skapa konflikter. Jag lägger humorn som ett täcke över smärtan att lämna min tidigare identitet, över sorgen över svåra saker som har hänt i mitt liv. Det betyder inte att smärtan försvinner, den finns där under ytan. Men den styr inte mitt liv. Det gör istället glädjen över att nu få vara mig själv. 

Rosi











Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Berätta om detta

Lektör, skrivcoach, korrekturläsare, skrivvägledare, cirkelledare, föreläsare, svensklärare och verksamhetsutvecklare.

RSS 2.0