Det var första gången som jag har hållit i en sådan föreläsning och responsen jag fick var helt fantastisk. Jag ville med min berättelse få lyssnarna att förstå hur det var för mig att leva som kristen och varför jag lämnade min tro. Jag ville inte måla upp kristna som galna idioter, utan skapa en förståelse för hur en tro på gud och övernaturliga saker kan uppfattas som helt naturligt när man vistas i en miljö där alla andra också tycker det är naturligt. 

Under 45 minuter berättade jag min historia och sedan lät jag åhörarna få ställa frågor. Oj, så många frågor jag fick! Ärliga, nyfikna, respektfulla frågor, ställda för att försöka få en ännu större förståelse.

Den värme och det engagemang jag mötte var enormt!

Humanisterna är ett förbund som består av ateister som vill jobba för solidaritet, som vill diskutera livsfrågor, som vill uppmärksamma folk på avarterna i religion, som hedersmord eller indoktrinering av barn osv.

Som kristen kände jag till Humanisterna och jag gillade deras tidigare ordförande Christer Sturmark. Jag hörde honom debattera med kristna på Frälsningsarmén i Visby och jag reagerade över att han visade sådan respekt för kristna, samtidigt som han var tydlig med var han stod. Han var inte ute efter att sätta dit de troende och skapa ett otrevligt debattklimat, utan lyssnade och berättade hur han tänkte. Detta beundrade jag, även om jag då inte delade hans livssyn.

Jag har hört kristna kalla Humanisterna för ateisternas kyrka, för att man t ex har konfirmation. Jag var själv lite undrande inför detta fram tills igår, då jag pratade med en humanist, som berättade om sin egen konfirmation hos Humanisterna. Det var ett läger där ungdomar fick lov att diskutera livsfrågor och ledarna var bara moderatorer, de berättade inte på något sätt vad ungdomarna skulle tro och tänka. Hon berättade att det var frustrerande till en början, för unga är vana vid att vuxna talar om för dem vad de tycker och tänker, de kommer med “facit”. Men det gjorde inte dessa ledare och tonåringarna fick prova sina vingar, att våga stå för sina egna åsikter och lyssna på andras. Att Humanisterna kallar detta för konfirmation (som betyder bekräftelse) handlar om att de vill att tonåringarna ska bekräfta sig själva, inte något dop.

Nej, Humanisterna är ingen kyrka för ateister. Men man har vissa värderingar gemensamt som man samarbetar om. Tvärtemot vad en del tror, så jobbar Humanisterna för religionsfrihet, men man ryter ifrån när religionen skadar människor.

Jag gick själv med i Humanisterna i januari i år. För mig är det alltid läskigt att berätta om min livsresa, för jag vet aldrig vilka reaktioner jag ska få. Att nu dessutom ha gått med i Humanisterna, som inte ses på med för blida ögon hos vissa, är inte heller helt okomplicerat. Jag har dessutom känselspröten ute, jag vill inte hamna i en ny sekt där man påverkas att tro och göra något som inte egentligen är ens egna idéer. Men jag ser inga sektvarningar än så länge och jag har hört före detta kristna som gått med i Humanisterna som säger att man får lov att vara sig själv där.

“Du berättade om ditt liv med värme och humor. Nu förstår jag mer hur svårt det är att lämna sin tro”, var en av många positiva kommentarer jag fick under helgen. Detta får mig att förstå att jag nog lyckades med mina intentioner, att berätta om mitt liv, utan att vara bitter och utan att skapa konflikter. Jag lägger humorn som ett täcke över smärtan att lämna min tidigare identitet, över sorgen över svåra saker som har hänt i mitt liv. Det betyder inte att smärtan försvinner, den finns där under ytan. Men den styr inte mitt liv. Det gör istället glädjen över att nu få vara mig själv. 

Rosi