Foto: Rosi Hageberg

När jag skriver detta sitter jag i skogen mitt ute i ingenstans. Jag har just kommit från en simtur i närmaste badhus och jag skulle sedan åka hem till Hans. Jag vet aldrig vad jag ska kalla honom. Särbo låter för tråkigt. Pojkvän låter för barnsligt när man är 45 år. Så jag kallar honom rätt och slätt Hans. Mannen ifråga har just nu hand om ett Friskis & Svettis-pass i löpning. På vägen hem till honom upptäckte jag att jag hade glömt nycklarna till hans lägenhet. Nycklarna finns just nu 7 mil härifrån. Därav titeln på dagens inlägg. Jag lever för tillfället i ett utanförskap… jag är utelåst. Som ni ser på bilden är det väldigt synd om mig. 

...

Kommer ni ihåg bilderna som vi matades med, främst hösten 2015, då vi fick se från människor i överfulla båtar som försökte ta sig över Medelhavet? En del av dem som tog sig över det där förrädiska havet, sitter numera i mitt klassrum, där jag jobbar som SFI-lärare. Tanken hissnar för mig ibland. Att dessa människor, som sitter här i vardagen och tragglar svensk grammatik, de har varit mitt i det där dramat.

Här har vi mamman som skulle resa med sin man och tre barn över havet. Hennes två tonåringar åkte i en båt som gav sig av i förväg, resten av familjen åkte i båten efter. Men så blev den andra båten stoppad och de kom inte iväg till Grekland, som det var tänkt. I fem månader hade föräldrarna ingen kontakt med sina tonåringar och visste inte var de var. Som förälder så vill jag knappt ens försöka sätta mig in i den ofattbara smärtan och oron, att inte veta var barnen befinner sig. Försvunna under en resa genom Europa. Bara tanken på om det skulle hända mina barn, ger mig panikkänslor.

Här sitter också kvinnan som berättar att hon har fått fly från sitt hemland, för att folk med hennes religion är förföljda. De dödas och torteras, för att de hör till denna religion och hon har bara fått hemundervisning, för det är inte tillåtet för dem att gå i vanliga skolor. De människor som tillhör denna religion kallas sabier. Jag hade inte hört talas om den religionen förrän idag. Och här sitter hon nu i klassrummet och berättar för mig att flykten till Sverige räddade hennes liv.

Här sitter mannen som är hemlös för att det är så svårt att få tag på boende i Malmö. Han sitter ofta på ett café på kvällarna och sover sedan hos en vän på natten. Han är oerhört trött.

Målet med mitt jobb, enligt arbetsbeskrivningen, är att lära människor svenska. Men mitt inofficiella mål är, att när de är i mitt klassrum, så ska de få möjlighet att skratta och att glömma den tunga vardagen för en liten stund. De ska känna att det är roligt och meningsfullt att komma på mina lektioner. De ska bland annat få lära sig prata svenska genom att få berätta sina berättelser- om de vill.

I mitt klassrum samlas folk från världens alla hörn, med olika religioner och livserfarenheter. I mitt klassrum finns en öppenhet för olika åsikter. Där jobbar jag för att det inte ska finnas utanförskap. Jag kan inte skapa fred i världen, men jag kan skapa fred i mitt klassrum.

Under en av mina lektioner idag, skulle eleverna jobba med sina kursböcker. Två kursdeltagare tog inte fram sina böcker, utan satt och pratade om något på arabiska. Jag sa till dem att antingen ta fram böckerna, eller att fortsätta samtalet på svenska. De valde det senare. Och på hyfsat bra svenska satt de nu och pratade om hur dyra hyror det är i Malmö. Tror ni att jag var missnöjd för att de inte tog upp sina böcker? Aldrig!

Rosi