Idag skulle jag simma på Lågedammsbadet i Hörby, för första gången sedan Corona utbröt. Tänk vad tiden har gått fort ändå, sedan Corona stormade in som en objuden gäst och begärde Gevalia. Det är som om man har hoppat över två år av sitt liv, på något sätt. Så det kändes märkligt att jag inte hade simmat på så lång tid, jag som brukar simma ganska ofta annars. 

 

Nåja, under de två timmar jag tillbringade på badhuset insåg jag vilken fantastisk vanemänniska jag är. Jag läste i stort sett inte några skyltar, utan gjorde som jag alltid brukar. Vilket innebar att jag gjorde allting fel. 

 

För det första skulle man boka tid i förväg. Vilket jag hade gjort. Trodde jag. Men bokningen hade inte gått igenom och jag hade inte fått någon bekräftelse. Dock hade jag turen att bli inbokad på plats istället av den överseende personalen. 

 

Jag gick igenom inpasseringsgrinden och vek av till höger till damernas omklädningsrum, som alltid. Där var alla skåpen avspärrade med gul och svart tejp. Jag fattade galoppen ganska snabbt (jag är ganska smart ändå) och gick fullt påklädd genom omklädningsrummet och duschavdelningen, in till själva simhallen, för att byta om där istället. Som tur var hade jag redan min bikini på mig under kläderna, så jag ställde mig i ett hörn och klädde av mig. Jag lät mina kläder och prylar ligga på en stol, medan jag traskade bort till motionsbassängen. På vägen dit upptäckte jag att de hade byggt upp en mängd tillfälliga bås inne i simhallen som man skulle byta om i. Hoppsan!

Sedan gick jag ner i det kalla vattnet. Förlåt, supervarma vattnet, menar jag. Jag har alltid tyckt att vattnet i motionsdelen på badhuset har varit svinkallt, men efter att ha badat i 1,5-gradig isvak tyckte jag att det var nästan svettigt nu. Och idag kände jag mig stark. Jag brukar simma 1000 meter på lite drygt 30 minuter, men tänkte att det var ok om jag bara orkade en kvart, med tanke på att jag inte simmat på två år. 56 minuter senare orkade jag inte simma en meter till, utan fick gå de sista meterna i vattnet fram till stegen för att gå upp. 

 

Efter en lätt lunch i badhusets lilla café, var det dags att belöna sig med ett bad i den varma bubbelpoolen. När jag var på väg ner i det kokande vattnet tyckte jag att de två unga tjejerna, som redan befann sig där, tittade konstigt på mig. Men jag slog bort det hela med att tänka att barn är konstiga. När de gick upp efter en stund, såg jag lappen som satt precis bredvid mig, där det stod att enbart två personer fick vistas samtidigt i poolen. Häpp!

 

Snart var det dags att duscha och bege sig hemåt. Jag gick bort till damernas omklädningsrum igen, där det satt en skylt som talade om att det var förbjudet att gå in genom dörren. "Ok, jag fattar, tänkte jag" (jag är nämligen ganska smart), "de vill att jag ska duscha hemma. Men hur i allsin dar ska jag ta mig ut härifrån om dörren till omklädningsrummet är avstängd?". Jag var dessutom inte alls sugen på att torka mig, klä på mig, åka hem, klä av mig, duscha och klä på mig igen. Så jag förvandlades till rebell och gick in genom den förbjudna dörren i alla fall för att duscha. 

Därefter tog jag på mig min badrock och gick ut till simhallen igen, för nu visste jag ju att jag skulle byta om i de tillfälliga båsen (jag är nämligen inte så korkad som man kan tro). Jag bytte om och upptäckte att dörren från simhallen direkt ut till entrén stod öppen. Den dörr som man alltså skulle använda för både in- och utpassering numera, visade det sig. 

Jag gick ut till entrén, tog på mig skorna och fick syn på skylten som satt på ingången till damernas omklädningsrum. Alltså på den dörr som jag gått igenom för två timmar sedan, utan att ens se att det fanns en skylt där. 

 

"Använd inte omklädningsrummen. Duscha hemma innan ni badar. Gå direkt in i simhallen och byt om i båsen. Duscha sedan hemma när ni har badat klart". 

Klar och tydlig information! Sånt gillar jag. 

 

Rosi