Sedan tre-fyra år tillbaka kallar jag mig ateist. Efter att ha varit kristen i 42 år var det väldigt svårt att sätta den stämpeln på mig själv, för jag hade tidigare en massa fördomar om ateister. Jag tänkte skriva några blogginlägg om hur det är för mig att vara ateist och vilka fördomar jag har fått göra mig av med. I mitt tredje blogginlägg om detta vill jag skriva om mission.

 

I torsdags medverkade jag i några minuter i livsåskådningsprogrammet Människor och tro på P1. Inför programmet ringde de och pratade med mig och ställde frågor om mina upplevelser om att ha varit kristen och pastor och sedan komma ut som ateist. Researchern frågade mig bland annat om jag är missionär för ateismen nu. Alltså om jag jobbar för att få andra att bli ateister också. Mitt svar var utan tvekan nej. 

 

Det hände att jag evangeliserade (missionerade) som kristen, även om jag inte tyckte om det. Jag minns när jag som 20-åring var aktiv inom en trosrörelseförsamling (alltså Livets Ord-församling) i Borås. En dag skulle ett helt gäng från församlingen ge sig ut på stan och prata om Jesus. Det fanns ingen särskild plan, bara att vi skulle prata med dem som ville ute på gator och torg. Vi gick två och två och jag följde med en ung, blond tjej som hade erfarenhet av att evangelisera. Jag skulle få lära mig lite av henne. När vi var på stan ställde sig alla som skulle vara med i detta i en cirkel och bad först. Helt öppet och synligt för alla att se. Sedan gick vi iväg på våra uppdrag. På en parkbänk satt ett gäng unga killar och jag och min evangelisationskompis gick fram till dem. Jag var oerhört obekväm med situationen och fruktansvärt nervös. "Vill ni höra om Jesus"? frågade min blonda vän. "Nej", svarade givetvis grabbarna. "Men jag ska berätta för er ändå", sade evangelisationskompisen. Sedan berättade hon för killarna om hur hon hade mött Jesus. Jag ville bara sjunka genom marken. 

 

En annan gång när jag bodde i Örebro praktiserade jag i en nystartad kyrka där. Det ingick att vi någon gång skulle gå och knacka dörr i området och bjuda in folk till gudstjänst samt att berätta för folk om Jesus. Jag gjorde nog några tafatta besök när folk öppnade sina dörrar, men mest blev det bara en enkel inbjudan till en gudstjänst. Det kändes oehört obekvämt att bege sig in i folks privata sfär. 

Men i övrigt var jag väldigt noga med att stå upp för min tro. Jag var stolt över att vara kristen och inte ens som barn gick det att reta mig för min kristna tro, det rann av mig som vatten på en gås. Och om folk frågade om min tro så svarade jag gärna. Men vid ett tillfälle gjorde jag bort mig totalt. Jag skrev ett brev till min bästa kompis som inte var troende där jag berättade om hur mycket Jesus älskade henne och att han sörjde över att hon inte var kristen. Hon svarade brevledes att jag nu fick välja: antingen fick jag sluta prata om Jesus, eller så skulle hon avbryta vänskapen med mig. Jag behövde inte tänka igenom mina val. Självklart valde jag min kompis före Jesus. 

Jag tror inte folk i allmänhet vill bli vare sig kristna eller ateister på grund av att någon pådyvlar en sin tro. Om en ateist hade kommit till mig när jag var kristen och försökt få mig att bli ateist, så hade det fått motsatt effekt, jag hade definitivt inte velat lämna min tro. Och samma sak nu, jag kommer aldrig kunna övertyga någon om att bli ateist. 

Frågan är då varför jag skriver i den här bloggen? En del ser säkert det här som en form av missionerande för ateismen. Men för mig innebär bloggen två saker. Dels är det ett sätt för mig att bearbeta och berätta vad jag har varit med om. Jag har tusentals tankar kring tro, religion, kristendom och ateism och jag måste bara få "pysa ut" någonstans, så att tankarna inte bara stannar i mitt huvud. Dels tänker jag att mina tankar kanske kan hjälpa någon som antingen har lämnat sin tro eller som är på väg att lämna den. Den här bloggen var i första hand tänkt att handla om flyktingskap, men det går inte att komma ifrån att mina inlägg om religion och ateism är utan tvekan de bloggposter som får mest läsare. Det kan vara mellan 50 och 100 personer som läser mina inlägg om flyktingar, medan jag fick 700 besökare när jag skrev om hur jag kom ut som ateist. Så av någon anledning tycker folk att just detta är intressant att läsa om. Om du som läser detta vill, så får du gärna berätta varför du tycker mina texter om tro/ateism är intressanta, om du nu tycker det. 

Så nej, jag missionerar inte, jag ser ingen mening med det. Dessutom skulle jag vara alldeles för lat för att orka missionera för min otro. =)

I nästa blogginlägg kommer jag att skriva om min syn på meningen med livet. 

Rosi