Torsdag i november, novellen i sin helhet

Mellan 1 och 24 december 2022 har jag publicerat en del från min novell Torsdag i november. Om du vill läsa novellen i sin helhet, så kommer den här: 
 
Torsdag i november. Novell av Rosi Hageberg 2022
 
Min förra chef brukade säga, när något gick riktigt bra på jobbet, att vi skulle komma ihåg det ögonblicket en tisdag i november. Han menade att vi skulle komma ihåg det roliga när vardagslunken kommit igång och när livet kändes tungt.
 
Jag gillar det där uttrycket. En tisdag i november är oftast inte något man brukar förknippa med ljus, glädje och förväntan. Så här kommer nu min novell Torsdag i november, som utspelar sig under ett dygn i ett höghus i en av Stockholms förorter. 

Det är ingen feelgoodnovell med glittrande barnaögon och snö som sakta faller ner, utan det handlar om en helt vanlig, jävla torsdag i november. 
 
*****

Torsdag

På en höjd i Hagsätra tronar det vita höghuset. Fönstren gapar svarta i mörkret, som om de vore gluggar i munnar, som stelnat i ett sorgset leende. Några av fönstren speglar neonskyltarnas trasiga flimrande i natten. En taxi kör förbi på den våta asfalten, i övrigt är det tyst. Invånarna i huset sover. Det är en vanlig torsdag i november. 

 

Våning 1

Lägenhet 1A 

Klockan 03.52

Mahmoud öppnar mödosamt ögonen. Tjuten från flyglarmen ringer fortfarande i hans öron. Hela lakanet är blött av svett och hans hand darrar när han drar tummen och pekfingret över sina trötta ögon. 

Sakta reser han sig ur sängen och går med stapplande steg in i dotterns rum. Aysa, hans lilla ögonsten, står i spjälsängen och tjuter i högan sky. Mahmoud lyfter försiktigt upp henne och trycker henne mot sitt bröst. Hon tystnar genast när hon känner sin fars andetag och varma famn. Han börjar nynna på en visa som hans mamma brukade sjunga för honom när han var liten. Den handlar om en mor som sörjer att hennes barn har dött i kriget. 

Han sjöng den sången när han och hans fru Huda hade suttit i den lilla båten på Medelhavet. Det var alldeles för många passagerare på båten och ingen av dem visste exakt vart de skulle ta vägen. De hade trott att ägaren av båten skulle köra dem, men istället fick en av passagerarna en snabb instruktion hur man körde och sedan släpptes de iväg. Solen gassade och de hade varken mat eller vatten med sig. De försökte blunda för de döda kropparna som kom flytande i vattnet med jämna mellanrum. Huda hade varit gravid med Aysa och hon grät stilla där i båten. Det var då Mahmoud sjöng visan för henne, för att få henne att känna sig lite tryggare i den lilla båten på det stora havet. Till slut hade de kommit fram. De hade klarat sig, till skillnad från många andra. 

Mahmoud dansar sakta runt i rummet, med den lilla sovande på sitt bröst. Ljudet från bombplanen tonar sakta bort från hans huvud.

 

Lägenhet 1B

Klockan 04.00

- Skynda dig att vakna! Vi måste gå upp genast, väser Lotta till Jesper. 

Jesper sätter sig yrvaket upp i sängen och försöker fatta varför han måste vakna mitt i natten. Lotta har redan klätt på sig är i färd med väcka Molly, medan Jesper långsamt reser sig upp. 

- Vi är redan sena, säger Lotta med spänd röst. Vi får inte komma för sent till Ullared, det vore en katastrof!

Just det, Ullared var det idag, ja, minns Jesper. Både han och Lotta har tagit ledigt från sina jobb för att kunna åka till GeKås och handla årets varor. Igår hade alla tre tömt sina garderober, lagt kläderna i säckar och slängt dem i Myrornas  insamlingscontainer. Jesper hade noterat att det fortfarande fanns en del skjortor med prislappen kvar, men det kunde inte hjälpas, det var en tradition att skänka bort alla sina kläder en gång om året. För nu skulle de köpa helt nya kläder igen, precis som varje år. 

Jesper önskade ibland att de kunde sälja sina kläder på Blocket istället, för det blev en ganska stor kostnad att köpa nytt varje år. Men varken Lotta eller han orkade ta tag i det. Det var lättare att bara slänga ner kläderna i en säck. Allra enklast hade det varit att slänga kläderna i soptunnan, men efter att Lottas mamma hade fått reda på att de slängde alla sina kläder, hade de börjat lämna kläderna till Myrorna istället. Det kändes bra. Speciellt för att det sedan sved lite grann att köpa de nya kläderna. Deras Ullaredsbudget hade ökat varje år och nu var de uppe i 50 000 kronor. Men för de pengarna köpte de både nya kläder och förbrukningsvaror. Visserligen brukade de ha massor av schampooflaskor och fryspåsar liggande hemma även när de åkte för att köpa nytt, men just nu hade de ju ändå pengar, man vet aldrig hur det blir i framtiden. Om man skulle bli av med jobbet kan det vara bra att ha ett lager med förbrukningsvaror. 

Fast om Jesper tänkte efter, så hade de ju egentligen inte pengar nu heller. En del lyckades de spara under året, men resten köpte de på kredit. Han höll fortfarande på att betala av förrförra årets shopping. Men det var det värt. Det är trevligt med nya kläder och så vill han ju så gärna att hans älskade lilla Molly ska få det allra bästa. Även om inte ens använder hälften av de kläder hon plockar till sig på GeKås, så är hon verkligen värd att få det hon vill ha. 

Jesper, Lotta och Molly skyndar ut till bilen och påbörjar den långa resan till Ullared. 

 

Lägenhet 1C

Klockan 04.23

Micke försöker febrilt att hitta nyckelhålet som är så svårt att se, trots att lysröret i taket skriker ut sitt kalla sken. Han är torr i munnen och skulle vilja lägga sig ner och sova här i trapphuset direkt. Han märker knappt familjen som piggt skyndar ut från grannlägenheten.

Han försöker komma ihåg vad som har hänt, varför han mår så här dåligt. Korta minnesbilder flashar förbi i hans huvud. 

Fest hos Robban. Dånande musik. Spritflaskor. Snygga brudar. Han dansar med en tjej som tydligen heter Sandra. Mer sprit. Han kysser Sandra. Robbans sovrum. Sandra och han hånglar. Han drar i hennes klänning. Hon säger nej. Han vill ha henne. Han drar ner hennes trosor. Hon skriker. Han lägger sig tung över henne. Hon gråter och slåss. Det går för honom. Glad och tillfredsställd pustar han ut bredvid henne. Sedan mer sprit ute i vardagsrummet, skratt och sång, tills det är dags att gå hem.

Konstigt att han mår så dåligt, tänker han. Det var ju en sjukt skön natt. 

Äntligen hittar han nyckelhålet och går in i sin lägenhet. 

 

Lägenhet 1D

Klockan 05.16

Den grånande kvinnan ligger stilla i sin säng och stirrar upp i taket. Ännu en tidig morgon. Hon hade försökt somna om när hon hörde grannen fumla med låset i sin dörr för en timme sedan, men det hade inte gått. Hon suckar och reser sig mödosamt upp. 

Märta stannar en stund, sittandes i sängen, för att inte bli för yr när hon reser sig upp. Hon har fortfarande inte riktigt vant sig vid att kroppen har börjat stänga ner sig mer och mer. Som en gammal robot som inte blivit servad på länge. Hon som dansade balett i sin ungdom och hade full kontroll över sin kropp. Hon kan fortfarande känna musiken vibrera i sin kropp och minnas hur hon flög fram över scenen, i en vindlande eufori. 

Det var på scenen hon var när Alfred hade sett henne för första gången. Hänfört hade han suttit i publiken och inte kunnat slita ögonen från henne. Han hade sökt upp henne efteråt och sedan var de oskiljaktiga i nästan 60 år, innan cancern satte klorna i honom. 

Hon hade aldrig velat skaffa barn och det hade Alfred accepterat. Deras vänner tyckte de var konstiga, de hade aldrig hört talas om någon som inte ville skaffa barn. Men Märta var nöjd med att viga sitt liv åt dansen och Alfred jobbade på en revisionsbyrå. På äldre dar hade de dansat i sitt vardagsrum och pratat långt in på natten. Men nu var kroppen trött och hon dansade enbart i sina drömmar. 

Märta reser sig sakta, sätter på sig morgonrocken med en suck och går ut i köket för att sätta på kaffe. 

 

Våning 2

Lägenhet 2A 

Klockan 06.15

Mobilens alarm sätter i gång med ett envist plingande. Anna stänger snabbt av det för att inte resten av familjen ska behöva vakna än. Hon smyger ut i duschen och låter det ljumma vattnet få tvätta bort nattens trötthet. 

Hon klär på sig och går ut i köket för att plocka fram frukost till alla. Hon älskar den här morgonrutinen. Hon dukar med porslin och vackra servetter, trots att det är torsdag morgon och alla ska iväg till jobb och skola. Hon brygger kaffe, dukar fram bröd, flingor, fil, tomater och goda pålägg. Hon vill att det ska kännas som en hotellfrukost. 

Sedan väcker hon försiktigt maken med en puss. Han mumlar något och vänder på sig. Hon smyger in till Johannas rum och klappar henne ömt över ryggen. Johanna rör inte en fena. Anna brukar alltid få öka intensiteten i väckningen, för Johanna är fruktansvärt morgontrött. När hon till slut ser att Johanna inte längre kan ignorera henne, går hon ut i köket, sätter sig på sin stol och väntar på man och dotter. 

De kommer till slut, äter under tystnad och lämnar sedan disken kvar på bordet. Johanna och Anders drar på sina ytterkläder, ropar hejdå i farstun och försvinner i väg för dagen.

Anna dukar av. Sätter in disken i diskmaskinen. Sätter tillbaka kylvarorna i kylskåpet. Torkar av bordet. Borstar tänderna.Torkar bort tårarna. Drar på sig kappan och går till jobbet. 

 

Lägenhet 2B 

Klockan 06.55

Soraya tar av sig sin jacka och hänger upp den under den gamla hatthyllan som inte bytts ut sedan huset byggdes. Hon tänker på grannkvinnan som hon precis mötte i trapphuset. Hon såg trött och ledsen ut. De brukar alltid hälsa, men de har aldrig pratat med varandra. Soraya vet att det bor en man och en tonårig dotter i lägenheten också, men hon vet ingenting annat om dem. 

Hon är behagligt trött efter nattens jobb. Hon sätter sig vid köksbordet och tar en kopp kaffe. Äntligen har hon uppnått sin dröm att få jobba som undersköterska. Hon kan nästan inte fatta hur lång tid det har tagit för henne att komma hit. 

Hon tänker tillbaka på sin uppväxt i Syrien. Hon hade turen att kunna gifta sig med Ali, som tyckte att det var självklart att hon skulle få utbilda sig och jobba om hon ville det. Så hon läste ekonomi på universitetet när de var nygifta och fick så småningom jobb på en bank där hon stortrivdes. 

Men kriget gjorde att Ali och Soraya inte kunde stanna i sitt älskade Syrien. Hon ville inte på något sätt lämna Damaskus med de gamla caféerna och smala gatorna där det doftade av kryddor och kaffe. Men hon insåg att de måste. Så de hade tagit sig till Sverige och börjat ett nytt liv.

Hon hade lätt för att lära sig det nya språket, hon klarade sfi snabbt och kunde sedan läsa in undersköterskeutbildningen på Komvux. Hon hade gärna jobbat på bank i Sverige också, men det verkade helt omöjligt att få jobb för det hon var utbildad för. Och hon gillar att jobba med människor, så undersköterska kändes som ett naturligt val. 

Soraya häller ut det sista av det kallnande kaffet. Tvättar av sig och går in i sovrummet. Där sover fortfarande Ali lugnt och stilla i sängen. Soraya kysser honom på kinden, kurar ihop sig bredvid honom och somnar. 

 

Lägenhet 2C 

Klockan 7.48

Han tittar förskräckt på klockan bredvid sängen och inser att han är försenad till skolan igen. Han avskyr att komma för sent, men han är så fruktansvärt trött. Han skyndar sig upp för att duscha och klä på sig. När han är på väg till badrummet ser han sin mamma i ögonvrån. Hon ligger utslagen på soffan i vardagsrummet. Kevin tvekar. Han har matteprov idag. Men han vet ju hur ledsen hans mamma blir när hon vaknar upp ensam och har ångest. 

Hon kraschade helt när Kevins pappa lämnade dem. Innan dess hade hon jobbat som VD på ett halvstort företag med många anställda. Hon hade skött allting oklanderligt hemma och hon hade lärt Kevin att vika sina egna kläder redan vid fem års ålder. Hon hade varit noga med att han alltid torkade av sin plats vid köksbordet efter han ätit, att han alltid dammsög sitt rum på lördagarna och att han skötte sina läxor. 

Men efter Jeffrey hade lämnat dem hade hon slutat att städa, slutat att laga mat, slutat att existera. Hon sov hela dagarna och hade varit sjukskriven i flera månader nu. Kevin hade fått sköta allt hemma och om han inte hade handlat mat åt dem, hade de fått svälta. Ibland snuddade han vid tanken att andra 15-åringar bara behövde bekymra sig över tjejer, men sedan skämdes han, för han ville verkligen hjälpa sin mamma så gott han kunde. 

Kevin tittar på sin mamma. Tvekar fortfarande. Men så tar han upp sin mobil och slår numret till skolans sjukanmälningsnummer medan han går fram till henne, knäböjer bredvid soffan och klappar henne ömt över håret. 

 

Lägenhet 2D

Klockan 9.03

Sofia är sjuk. Hon har inte velat erkänna det ens för sig själv, men idag måste erkänna sig besegrad. I alla fall för tillfället. Hon brukar aldrig vara hemma från jobbet, inte ens när hon fick cancerbeskedet för några månader sedan. Hon hade fortsatt att jobba stenhårt, precis som alltid. Det fanns inte på kartan att hon skulle stanna hemma ens för en sådan sak. 

Hon var glad över sitt jobb i en modebutik och fanns alltid till hands för sina kunder och kollegor. Hon ordnade after work och fester för sina arbetskamrater för att stärka gemenskapen. Hon drömde om att komma vidare i karriären, men saker och ting satte käppar i hjulen för henne hela tiden. 

Och så kom dessutom cancerbeskedet. Det hade varit en chock, hon var ju så ung. Hennes fru hade stöttat henne så klart, men hon fick panik över tanken att hon kanske redan skulle dö. Hon som inte hunnit med någonting i livet. De hade inte hunnit skaffa barn än, de hade inte hunnit få en stabil ekonomi, de hade bara hunnit resa till de nordiska länderna tillsammans än så länge. Hon hade inte kommit så långt på jobbet som hon hade önskat. Det fanns så mycket kvar i livet att upptäcka. 

Men idag orkade hon inte ens gå upp ur sängen. Hennes fru hade kysst henne  när hon gick på morgonen och sedan hade tystnaden fallit tung över lägenheten. 

Nu ligger hon här i sängen och sörjer den dag som kommer att gå förbi utan att ta henne med. 

 

Våning 3

Lägenhet 3A 

Klockan 9.35

I köket sitter Lasse med en kopp kaffe och morgontidningen. Han känner av stelheten i ryggen, men försöker ignorera den. Det är bara ett år kvar till pensionen, det klarar han. Han har jobbat nätter på Volvo lastvagnar i 37 år och bara varit sjuk två gånger på alla dessa år. Inte ens när barnen föddes, var han hemma från jobbet. Han är stolt över att han varit företaget trogen och han har ju så jävla kul med jobbarkompisarna dessutom. 

På somrarna har de umgåtts flitigt, hans jobbarkompisar och han. Grillfester, fiske med barnen, Sweden Rock, vikingamarknader och husvagn på Böda. I början hängde hans käring med, men Anette drog sedan med Perra. Sedan dess har han bara haft lösa förbindelser och barnen vill inte veta av honom längre. Men vad gör det, han klarar sig bra ändå. Han har ju fortfarande sina polare och nu till helgen ska han besöka sin gamla morsa i Linköping. Han har det bra. Livet kanske inte blev precis som han hade tänkt sig, men han har kompisar som har haft det mycket värre. Han har i alla fall aldrig använt droger och han dricker bara på helgerna. Och han har fortfarande sitt kneg och är ekonomiskt stabil. Nej, ingenting fattas honom.

Han rätar långsamt på sin knakande rygg och vänder blad tills han kommer till Sporten. 

 

Lägenhet 3B 

Klockan 11.26

Ur högtalarna dånar vit makt-musik. Sandra sträcker ut sig i sängen och kliver sedan upp. Hon sätter igång sin dator medan hon släntrar ut på toa och pissar. Hon sätter på sig gårdagens trosor som ligger slängda bredvid sängen och lägger in dagens första prilla under överläppen. Hon loggar in på GTA5 och börjar spela. 

Hon har en stark baksmälla från gårdagen, men vem bryr sig? Hon har ändå inget jobb att gå till. Hon kan leva sitt liv hur hon vill. Dra iväg på motorcykeln. Vara ute med polarna halva natten. Skrämma slag på restaurangägare och kräva dem på pengar, i utbyte mot att skydda dem. Men de skiter så klart i att skydda dem. Är de så korkade att de ger dem pengar, får de skylla sig själva. 

Igår hade hon och polarna gett sig av till ett flyktingboende utanför stan. Sandra hade ställt sig med sin ölburk utanför ett öppet fönster och sjungit “Du gamla du fria". Kompisarna hade skrattat så de nästan föll omkull. Sedan hade Danne plötsligt ropat:

- Spring!

Alla började springa, inklusive Sandra. Av en plötslig ingivelse vände hon sig om och såg att stora eldslågor slickade fasaden från det öppna fönstret.

- Vad fan har du gjort, flämtade Sandra till Danne medan de fortfarande sprang.

- Jag kastade in en liten present till de där jävla blattarna bara, skrattade Danne. 

Sandra började också skratta. Hon skrattade så att hon nästan skrek. 

Och nu sitter hon här framför sin dator med baksmälla, men känner sig ändå rätt nöjd med gårdagen. Hon lägger in en prilla till och skjuter en man i magen. 

 

Lägenhet 3C

Klockan 12.00

Louise ligger fortfarande och skakar under täcket. Hon försöker febrilt att somna bort från den mardröm som inte är en dröm. Det hjälper inte direkt att grannen spelar skyhög musik. Hon byter ställning och tänker att hon är inte säker på att hon vill leva längre. 

Hon vet inte hur hon lyckades ta sig hem under natten, hon kan inte tänka klart. Hon minns bara att hon kräktes ute på gatan efter hon sprungit ut från festen i Robbans lägenhet. Ingen hade märkt att hon hade gått. Sedan hade hon plötsligt varit hemma. Kanske hade hon lyckats få tag på en taxi, eller så hade hon släpat sig hem, hon minns inte. Det är helt svart i huvudet. 

Hon kan fortfarande känna lukten av Micke som legat över henne hemma hos Robban. Han var så tung och luften hade pressats ut ur hennes lungor och tystat hennes skrik. I rummet bredvid hade musiken varit så hög att ingen hade hört henne. Hon trodde att hon skulle dö i en sjaskig säng i Hökarängen. 

Men hon överlevde. Och nu måste hon leva med minnet av hans lukt och tyngd resten av sitt liv. Och det värsta av allt är att hon vet om att han bor i samma hus som hon, på första våningen. 

 

Lägenhet 3D

Klockan 14.32

Nioårige Ludvig har nyligen fått en alldeles egen nyckel till familjens lägenhet. Han är överlycklig över att få gå hem själv från skolan, hänga upp sina kläder ordentligt på en krok och gå ut i köket och dricka ett glas O’boy. Äntligen slipper han vara kvar på fritids och gömma sig på toaletten tills mamma kommer och hämtar honom. 

Han tycker bäst om att vara ensam. Han har inget behov av att ha kompisar, men mamma blir så orolig över att han inte leker med andra barn. Han mår istället som bäst när han får sitta med näsan över en bok och läsa om rymden. Men för att göra mamma och pappa glada så brukar han ibland hitta på att han har varit med kompisar i skolan. 

Ingen annan av hans klasskompisar är intresserade av rymden längre. De säger att sånt är för småbarn och vill hellre prata om vilken nivå de är i sina dataspel. Ludvig tycker det är svårt att förstå sig på andra. Hur kan andra fatta när någon är arg eller ledsen till exempel? Det verkar som att alla kan läsa andras tankar, men han kan inte det. Helt plötsligt kan mamma eller fröken bli arga på honom, helt utan förvarning, medan andra verkar veta när någon kommer att bli arg. 

Han fattar inte heller hur världen hänger ihop riktigt. Det enda som är riktigt verkligt för honom är rymden. Han försöker ofta febrilt förstå hur saker hör ihop, men kan inte komma på något annat sätt än att saker som har samma färg måste ha ett samband. Solen, gulsippor, badankor och bananer måste ha något gemensamt eftersom de har samma färg. Livet är så komplicerat, men alla andra verkar förstå hur allting fungerar. 

Ludvig tar en klunk O’boy till och lutar sig över sin rymdbok. 

 

Tvättstugan i källaren

Klockan 16.03

Carro står och stampar otåligt utanför tvättstugan. Det är inte klokt vad människor beter sig illa nuförtiden! Hennes tvättid började ändå för 3 minuter sedan. Hon kan inte bestämma sig om hon ska stå kvar och skälla ut personen som inte tagit bort sitt hänglås från dörren, eller om hon ska gå upp till sin lägenhet och skriva en arg lapp och sätta upp på anslagstavlan. Men nej, hon ska minsann inte lämna sin post. Hon ska vänta tills personen som stulit hennes tid kommer och då ska han få veta att han lever. För det är säkert en man, som inte kan hålla reda på sin eller andras tider. Män kan vara allt bra fräcka ibland. Hon vet hur män är. 

Carro kniper ihop munnen allt hårdare. Hur länge ska hon behöva vänta här? 

 

Våning 4 

Lägenhet 4A 

Klockan 16.10

Rebecka försöker hålla tillbaka gråten. Hon sitter i sin rullstol utanför hissdörren vid sin lägenhet och stirrar på den som om hon skulle kunna öppna den med någon sorts röntgenblick. Hon är ledig idag och passade på att tvätta i tvättstugan. Fem över fyra hade hon suttit vid köksbordet och läst en bok av Stephen King, när hon plötsligt kom på att tvättiden var slut. Hon försökte att inte få panik över att hon var sen ner till tvättstugan. Hoppas inte någon hade bråttom med sin tvättid efter henne. 

Hon hade tagit ner nyckeln till hänglåset på tvättstugedörren och rullat ut ur sin lägenhet. Hon låste noggrant dörren efter sig och tryckte sedan på knappen till hissen.

Och här stod hon nu fem minuter senare och hissen hade fortfarande inte kommit! Den verkade stå helt stilla på våning fem. Var det någon som lekte med hissen, eller hade den gått sönder? 

Rebecka vänder sin rullstol för att ge sig in i lägenheten igen och ringa till fastighetsägaren. Precis när hon öppnar dörren, kommer en man uppför trappan med en dammsugare i handen. Hon rullar snabbt in i lägenheten och stänger dörren. 

 

Lägenhet 4B

Klockan 16.13

Det ringer på dörren. Annika sveper ett badlakan runt sin blöta kropp och öppnar. Utanför står en dammsugarförsäljare.

- Hej! Jag kommer från Elektrolux och jag skulle vilja visa den här fantastiska dammsugaren för er. Den suger hundra gånger bättre än vanliga dammsugare. 

- Nej, tack, svarar Annika.

- Det är inget köptvång, envisas dammsugarförsäljaren. Jag kan visa på en av era mattor så lovar jag att gå sedan, om du inte är intresserad. 

Annika tänker för sig själv, att det kanske inte vore fel att låta honom få dammsuga hos henne, så slipper hon göra det. Efter några sekunders tvekan släpper hon in honom. 

Försäljaren sätter igång och dammsuger Annikas lurviga matta i vardagsrummet. Han pladdrar på om hur bra dammsugaren är och att dess egenskaper är framtagna från något vetenskapligt labb. Annika börjar ångra att hon släppte in honom, men tröstar sig med att det inte är något köptvång. 

När han är klar, säger Annika att hon inte är intresserad och tror därmed att dammsugarmannen ska gå. Men det gör han inte. Naturligtvis gör han inte det. Han fortsätter att prata om dammsugarens förträfflighet och att det just nu är kampanjpris på den. Annika anstränger sig för att vara bestämd och säger att hon inte vill ha dammsugaren. När han inte godkänner hennes nej, säger hon att hon inte har råd, även om det är kampanj på den.

- Å, det är inga problem. Du kan betala på avbetalning. Du kan betala så lågt som 950 kronor i månaden. 

- Fast jag har redan skulder och jag har bestämt mig för att få ordning på min ekonomi, så jag kan inte. 

- Ok, då gör vi upp en längre avbetalningsplan på fler månader istället, så behöver du bara betala 499 kronor i månaden.

- Fast jag vill inte få fler skulder än jag redan har, vädjar Annika.

- Du behöver inte bekymra dig, det är helt räntefritt den första månaden och du kommer inte att ångra att du köpte den här fantastiska dammsugaren. Det är en investering och det tycker jag att du är väl värd. 

Annika känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Hon vet inte hur hon ska få ut mannen ur hennes lägenhet. Till slut bestämmer hon sig för att skriva på kontraktet i alla fall, för det verkar vara enda sättet att bli av med honom. 

Så Annika skriver på kontraktet med en lång avbetalningsplan, skuld läggs på skuld. Dörren stängs efter dammsugarmannen och hon står kvar där med tom blick och en ny, dyr Elektrolux vid sina fötter.  

 

Lägenhet 4C

Klockan 16.45

Den stora klockan i köket tickar sakta. Med ett diskret pling talar den om att ännu en kvart har passerat i det vita höghuset. Köksbordet är belamrat med grejor, köksbänken likaså. Faktum är att hela lägenheten är full av prylar. Genom alla rummen går små stigar, där man kan ta sig fram mellan bråte av gamla pärmar, leksaker, prydnadssaker, kuddar, böcker, väskor, lampor, muslortar, matrester, odiskad disk och toalettprylar. Stanken är outhärdlig.

Det är endast på ett ställe som det är ordning och reda: i garderoben. Där hänger kläderna ordentligt på galgar och en doft av sköljmedel går att skönja, om man öppnar dörren och sticker in näsan. 

Det finns ingen i lägenheten för tillfället. Carro står nämligen nere vid tvättstugedörren och väntar. 

 

Lägenhet 4D

Klockan 16.58

- Herre, vi tackar dig för maten på vårt bord. Välsigna hela vår familj och led oss på din väg. Hjälp oss att alltid göra din vilja och förlåt oss när vi syndar. Amen. 

Pierre öppnar ögonen och ser på sin familj som sitter runt matbordet. Tvillingarna börjar genast pladdra i munnen på varann och berättar vad de har gjort i skolan, vem de har lekt med och vad de åt till lunch. Ulle är i full färd med att försöka få de två barnen att äta istället för att prata så mycket. Hon ler mjukt mot dem och räcker fram kyckling och ris till dem. 

Pierre försöker vara närvarande i nuet, familjen är ju ändå det viktigaste i livet, efter Gud och kallelsen. Men hans tankar går till predikan han ska hålla i deras församling på söndag. Han tänker tala om otukt. Han ska tillrättavisa församlingen och berätta hur mycket Gud hatar synden. Självklart älskar Gud syndaren, men någon måtta får det ändå vara på folks frihet. Gud visar ju i Bibeln att han inte bara är kärleksfull, hela Bibeln är full av Guds straff och tillrättavisning när folk syndar. 

Pierres tankar vandrar vidare. Han önskar att livet vore enklare. Han önskar att han kunde älska sin fru och sina barn. Församlingsmedlemmarna brukar alltid säga att de är en sådan vacker familj, som har allt man kan önska sig. Folk beundrar Pierres teologiska kunnighet och ser upp till honom. 

Om de bara visste att han drömde om Mahmoud på våning ett på nätterna. Han har träffat Mahmoud i trapphuset några gånger och bjudit med honom till kyrkan. Och Mahmoud hade faktiskt kommit till kyrkan några gånger, tillsammans med sin lilla dotter. Pierre avundas Mahmouds kärlek till dottern. Han blir alldeles varm i hjärtat och kroppen när han ser Mahmoud tillsammans med sin flicka. Tänk att ha så mycket kärlek inom sig, trots att man flytt från ett krig. 

Pappa! Varför lyssnar du inte? ropar Noel uppfordrande. 

Pierre tittar yrvaket på sin son. Han ser Ulle titta undrande på honom i ögonvrån. Pierre försöker febrilt komma på vad sonen kan ha sagt till honom. Till slut ger han upp och säger: 

- Förlåt, lilla gubben. Pappa är lite trött. Vad sa du? 

 

Våning 5

Lägenhet 5A

Klockan 17.00

- Nej, tack, jag är inte intresserad. 

Marcella slänger igen dörren rakt i ansiktet på den slipsförsedda mannen och går tillbaka in i köket. 

- Vem var det? frågar hennes bror José från vardagsrummet. 

- Ingen.

Marcella börjar ta itu med disken. Hon stoppar in tallrikarna efter middagen i diskmaskinen och torkar av bänken. Plötsligt tornar José upp sig i dörröppningen. 

- Vem var det, frågade jag. 

- Äh, det var bara en dammsugarförsäljare, svarar Marcella medan hennes blick flackar mellan hennes bror och golvet. 

- Dammsugarförsäljare? Hah! Jag tror att det var en av dina killar igen.

En ilning av rädsla rinner längs Marcellas ryggrad. Marcella backar in i hörnet mellan kylskåpet och fönstret och håller värjande upp händerna. Hon vet vad som ska komma. Ända sedan pappa dog har det varit så här. José har ansett sig ha ett särskilt ansvar för henne och han kan inte tåla att hon överhuvudtaget tittar på en man, inte ens om det är i kassan på ICA eller en klasskompis. Han är husets överhuvud nu och bestämmer både över Marcella och deras mamma.

Men pappa var inte sådan. Han älskade att vara med Marcella och lärde henne allt han kunde. Med honom fanns det dans och musik i hemmet. Nu finns bara förtvivlan och sorg. 

José höjer knytnäven mot hennes ansikte. Så kommer första slaget.

 

Lägenhet 5B

Klockan 19.05

Vid  skrivbordslampans sken sitter hon och skriver. Hon har nästan blivit beroende av att skriva dagbok, för att få ner sina tankar. Hon jämför dagboken med ett "minnessåll" som JK Rowling beskriver i sina böcker om Harry Potter. Professor Dumbledore flyttar över sina minnen och tankar i en skål och han och Harry gör små utflykter i det där minnessållet då och då. Precis likadant är det med hennes dagbok. Hon låter tankarna rinna via blyertspennan ner i boken, så att hon kan släppa allt hon funderar över. Och ibland går hon på promenad, bland de handskrivna sidorna, i den läderinbundna skrivboken. Hon simmar bland minnen och hoppar jämfota mellan tankar. 

Hon är trött, men mår innerligt bra. Det är nu åtta år sedan hon lämnade sin tro och kom ut som ateist. Hon hade trott att hennes liv skulle bli tomt och meningslöst, för det hade pastor Pierre sagt. Men hon hade varit villig att ta den risken. För hon kunde verkligen inte tro på någon gud längre.

Men istället för att drabbas av meningslöshet, hade hennes liv fyllts av färger och nyanser. Det var som en omvänd frälsningsupplevelse: hon kände lugn och allting föll på plats. Visserligen hade det inneburit en lång tid av bearbetning och sorg att lämna allt det som varit hennes liv, hennes identitet. Men nu är hon igenom och hon är tillfredsställd med den tillvaro hon skapat sig, utan att behöva be till Jesus om hjälp. Hon har fixat detta på egen hand. 

Lena ler för sig själv, där hon sitter och skriver. 

 

Lägenhet 5C

Klockan 20.15

Johannes hör hur regnet börjar strila på fönstret. Strilandet blandas med musiken han håller på att skriva. Han spelar på pianot i stora, svulstiga toner och hade inte regnet avbrutit hans tankar, hade han nästan hamnat som i trans. 

Rösterna börjar sjunga inuti hans huvud igen. Det händer ofta. Mjuka melodier, vackra ord som sjunger inuti honom. Ibland är det varma toner och stora musikaliska penseldrag, ibland är det döskallar och svärd. 

Johannes har börjat vänja sig vid rösterna. Från början, när de dök upp för första gången när han var ungefär sex år gammal, hade han blivit rädd. Men så småningom blev rösterna vänner som alltid fanns där när han behövde dem. Oftast var de vänligt inställda, men det hände att de sa saker som var skadliga. Till exempel när de sjöng att han skulle skära sig i armarna eller den gången de ville få honom att hoppa från ett hustak. 

Det gällde att vara stark. Att inte lyssna, när rösterna försökte få honom att göra saker som han inte ville. Men det var svårt att stå emot. Johannes hade i alla fall inte hoppat från något hustak än. 

Men allra oftast är rösterna vänliga. Som när de hjälper honom att skapa fantastisk musik, som alla vill höra. Johannes kan leva på sin musik och har fullt med konserter på gång hela tiden. Kritikerna älskar hans musik och säger att de aldrig hört något liknande. Som om både änglar och demoner, ljus och mörker sticker fram sina ansikten i samma musikstycke. 

Johannes noterar svagt att det ringer på dörren. Han struntar i det. Det är säkert någon dammsugarförsäljare. 

 

Lägenhet 5D

Klockan 20.16

Sonja står utanför grannlägenhetens dörr och ringer på. Hon vill prata med Johannes, som hon vet bor där. Hon och Johannes har ofta besökt varandra och pratat om konst. Trots den stora åldersskillnaden har de så mycket att prata om. Ibland brukar hon och Johannes ta en promenad runt Hagsätrasjön och de njuter av alla fågelarter. Trots åldersskillnaden har de så mycket att prata om under sina promenader.

Sonja älskar att träffa människor och känner nästan alla i huset. Men allra mest tycker hon om när hennes tre barn och fem barnbarn kommer på besök. Hon är så stolt över alla och sticker gärna till en liten peng till barnbarnen, trots att de är vuxna. Äldsta dottern har tagit över familjegården, där Sonja och hennes man Krister drev en mindre knarkfabrik tidigare. Även om Sonja älskade den stora gården ute på landet, är hon nöjd med att bo i lägenhet nu. Hon behöver inget stort boende längre. Hon ser människorna i höghuset som en enda stor familj och hon skulle inte vilja vara utan detta för något i världen. 

Sonja är nöjd med sitt liv. 

 

Parkeringen

Klockan 23.58

Sara har precis parkerat sin Fiat. Hon plockar upp sin handväska från passagerarsätet och stänger dörren. Hennes hjärta gör glädjeskutt i hennes bröst. Hon kan inte riktigt ta in hur härligt livet är. Både nytt jobb och ny lägenhet tillsammans med hennes syster Rebecka på samma gång. Det känns som att livet börjar på riktigt nu. 

Och så kvällen ute med tjejkompisarna. Visserligen ska hon upp och jobba tidigt i morgon bitti, men de hade bara suttit och pratat och druckit alkoholfri öl tillsammans. Det hade varit så kul att träffa dem, några av dem hade hon inte träffat sedan de pluggade till lärare ihop.

Sara går sakta mot det vita hyreshuset. Hon tittar upp mot fönstren. I många lägenheter är det mörkt, de flesta har gått och lagt sig. Men i några lägenheter på våning 1 och 3 lyser det fortfarande. Hon ser en del grannar skymta förbi bakom gardinerna.

Hon stannar till. Andas djupt. Super in harmonin från huset. Tänker stilla för sig själv att det är fantastiskt ändå, att alla i huset verkar så otroligt lyckliga. 

 

Fredag

På en höjd i Hagsätra tronar det vita höghuset. Fönstren gapar svarta i mörkret, som om de vore gluggar i munnar, som stelnat i ett sorgset leende. Några av fönstren speglar neonskyltarnas trasiga flimrande i natten. En taxi kör förbi på den våta asfalten, i övrigt är det tyst. Invånarna i huset sover. Det är en vanlig fredag i november. 

 

Berätta om detta

Lektör, skrivcoach, korrekturläsare, skrivvägledare, cirkelledare, föreläsare, svensklärare och verksamhetsutvecklare.

RSS 2.0