På morgonen idag gick jag med i en Facebookgrupp med folk som bor i byn där jag själv bor. Jag gick med för att jag ville kolla om det finns någon basketklubb i vår närhet för yngste sonen att börja i. Jag scrollade igenom de senaste inläggen i gruppen och såg att det fanns 65 kommentarer under en bild på en trafikskylt om förbjuden infart på en av gatorna i byn. Skylten sattes tydligen upp igår och den som lagt upp bilden ville uppmärksamma folk på att man inte längre kan köra in från båda hållen på den aktuella gatan. Jag undrade nyfiket hur i allsin dar folk kunde komma på 65 saker att säga kring den där skylten, så jag läste igenom kommentarna. Många kommentarer var positiva, men det fanns en del arga kommentarer också, så som: "Vad fan är det för idioti?", "Vem har bestämt detta vansinne?", "Nu blir det ju färre parkeringsplatser när man ska hämta paket i kiosken som ligger på samma gata" (med svaret att det givetvis går att parkera lika bra som tidigare, bara att alla bilar kommer att stå i samma riktning i fortsättningen), "Hur i allsin dar ska man nu komma in på gatan för att hämta sina paket!?" (med svaret att man givetvis fortfarande kan köra in från andra hållet). 

Och jag undrar hur folk orkar gnälla över allting. Hur kan man lägga energi på att bli upprörd över en trafikskylt? Eller över att man bygger om ett torg så att det blir finare och fräschare? Eller gå till personangrepp på lokala politiker som man inte gillar? Eller på 16-åringar som kämpar för en bättre värld?

 

Jag bekymrar mig över tonen på många ställen på sociala medier. Istället för att föra intressanta diskussioner så går man direkt till angrepp, vad det än gäller. Jag tycker om att diskutera saker och jag har inget emot att kritisera saker som jag tycker är fel. Jag är en person som gärna höjer min röst, för om jag inte gör det så är jag ingen människa utan bara en liten lort, för att låna Astrid Lindgrens ord. Men jag vill föra sansade, lugna diskussioner där man får lov att säga vad man tycker utan att det blir sandlådediskussioner som liknar barnens "Blähä, du är dum i huvudet". Jag kan vara en pain in the ass på folk som inte har några vettiga argument för sin åsikt, men jag när folk kör med uttryck som "Nu blir jag förbannad", "Time to wake up" och "Öppna ögonen" utan att ha några vettiga argument så blir jag så trött. 

Det finns en hysteri numera som jag tror inte fanns förr. Man blir till exempel upprörd över brottslighet trots att brottslighet har funnits tidigare. Fler och fler använder sig av SD:s vokabulär om att vi måste vakna och se sanningen. Att vi måste använda hårdare tag och ge oss ut på jakt efter alla som inte sköter sig. Istället för att lugnt och sansat diskutera olika lösningar på problemen. Man uttrycker sig allt hårdare och klimatet i samhället blir därmed också allt hårdare. Och detta sker numera överallt, vad än ämnet är. 

 

Vad har hänt med rationella diskussioner och omsorg om människor? "Om du inte har något snällt att säga, säg inget alls" är ett vettigt uttryck. Att däremot kritisera saker som man anser är fel om man kan göra det med vettiga argument, är en annan sak. 

Jag är oroad över att mina barn växer upp i ett samhälle där vuxna gnäller, klagar på allt och attackerar varann verbalt. Hur ska vi kunna uppfostra medkännande, rationellt tänkande människor när inte ens vi vuxna vet hur vi ska bete oss på ett trevligt sätt?

Så. Slut på gnället. För idag i alla fall. 

Rosi