När jag var tonåring trodde jag aldrig att vi skulle få uppleva fascism och nazism igen, jag var naiv nog att tro att vi hade lärt oss av historien. Men nu växer mina egna barn upp i ett mer och mer hårt samhälle som är rasistiskt, fascistiskt och nazistiskt. Vi återupplever 30-talets Europa ännu en gång och detta skrämmer mig oerhört mycket. 

 

Journalisten Emanuel Karlsten, som jag har känt sedan han var barn (dagens skryt) reste nyligen till ön Lesbos i Medelhavet, dit det fortfarande kommer massor av flyktingar (som det rapporterades om 2015). Det går inte att vara oberörd inför hans ögonvittnesrapport. Han visar bilder på en enorm hög med slängda flytvästar, några av flytvästarna har bilder av Spiderman och andra barnmotiv på sig. Han berättar om människor han möter som lever i misär på ön, men som varit tvungna till detta, eftersom de inte kunnat leva kvar i sitt eget land. 

 

Kontrasten blir enorm när man läser vad sociala medier-snubben (jag vägrar att kalla honom journalist) Joakim Lamotte skriver och hur han ivrigt hejas på av vita, medelålders svenskar. Förra veckan åkte han till Kronogården i Trollhättan för att filma oroligheter som pågått där i några dagar. Ungdomar har kastat bengaler och flaskor samt satt bilar i brand, dock har ingen tack och lov blivit skadad. Lamotte skrev ett avskedsbrev i förväg som skulle postas några dagar senare på Facebook ifall han skulle dö på Kronogården. Han var nämligen övertygad om att ungdomarna där skulle döda honom. Han skrev på Facebook dagarna innan han skulle till Kronogården att han ville åka dit för att prata med de boende om hur de upplever situationen och han uppmanade folk att komma dit och träffa honom. Väl på plats filmade han ungdomarna som var maskerade och försökte prata med dem. I filmen syntes en polis som frågade Lamotte vad syftet med hans besök var. 

Ja, där har vi den stora frågan. Vad är syftet med att Lamotte åker till Trollhättan och filmar stökiga ungdomar? Eller till Göteborg för att göra samma sak? Eller åker hem till dömda brottslingar och försöker intervjua deras föräldrar? Han är inte polis. På vilket sätt tror folk att han hjälper i dessa situationer? Hans syfte är nämligen inte att hjälpa till, hans syfte är att skrämma upp folk. Att få folk att tro att Sverige är ett livsfarligt land och att alla invandrare är våldsamma och vill våldta folk. 

 

Jag tror tyvärr att Lamotte bara ökade på våldet med sin närvaro i Kronogården och därför utsatte andra för fara. Alla visste ju om att han skulle dit, så det är klart att ungdomarna var där för att de ville få bort honom. Enligt Aftonbladet säger ungdomarna i Kronogården själva att de upplever att de behandlas som apor, inte som människor. Det sägs att extra poliser var inkallade för att just Lamotte skulle dyka upp, men detta har jag inte lyckats få verifierat. Oavsett vilket så skulle jag själv aldrig få för mig att åka någonstans där det pågår en polisinsats för att filma och lägga mig i polisens arbete. 

 

Men dessa ungdomar, de beter sig ju helt förfärligt. Någon kanske tycker att jag är orättvis som anklagar Lamotte istället för ungdomarna som beter sig illa. Självklart tar jag inte deras beteende i försvar. Det är inte ok på något sätt att kasta bengaler och flaskor (som för övrigt många svenskar också gör under och efter fotbollsmatcher). Men alla ni som har träffat en tonåring eller själva varit tonåringar, vet hur tuff den perioden är, eller hur? Du ska försöka hitta din identitet och du känner dig ibland osäker på dig själv. Detta tar sig uttryck på olika sätt. En del blir tysta, en del blir utåtagerande. Och däremellan finns en mängd olika varianter på hur man hanterar att ens identitet håller på att omformas. Lägg dessutom till att du som tonåring har lämnat ditt land och tagit dig tusentals mil för att starta ett nytt liv i ett nytt land. Säg att din familj faktiskt följde med, men nu hamnar du i ett gränsland mellan två olika kulturer. Hemma hos familjen ska man sköta sig och göra som ens föräldrar säger, ute i samhället verkar de svenska ungdomarna bete sig hur de vill. Så du försöker hitta din plats i allt detta omvälvande. Eller så kom du hit ensam och du har inga vuxna förebilder som hjälper dig. Ditt huvud är fullt av minnesbilder från människor (kanske till och med kompisar) som blivit lemlästade och mördade i ditt hemland och du lider av posttraumatiskt stressyndrom. Du fylls kanske av ilska och frustration över hur vuxna beter sig och du får istället en familj i det kriminella gänget ute på gatan. Hos dem är du en i gänget, du är aldrig ensam. 

Våld är självklart inte ok. Men många verkar tycka att lösningen är att skicka tillbaka alla invandrare dit de kom ifrån, så att de får "våldta sina egna kvinnor istället". Så vi tycker alltså att det är ok att våldta till exempel en afghansk kvinna, men inte en svensk? Varför är inte vår första tanke att vi måste hjälpa dessa unga killar (för det är nästan alltid killar, oavsett om de är invandrare eller svenskar) att istället få vara omgivna av trygga vuxna där de inte måste visa sig tuffa eller känna sig ensamma? Vi är ju stolta över alla bra saker i vårt land, varför kan vi inte istället visa dem hur vi tänker, istället för att slänga ut dem? Och dessutom behöver vi lyssna på hur de tänker.

För länge sedan jobbade jag i en skola i Jordbro utanför Stockholm. Jag jobbade mycket i en otroligt stökig 5:a där. Barnen lyssande inte på lärarna, det blev slagsmål i klassrummet, elever kunde hoppa ut från fönstret och smita från lektionen. En dag, efter att ha prövat allt för att lösa situationen, skrek jag rakt ut till klassen: "HÅLL KÄFTEN!" Eleverna blev totalt chockade, för de hade aldrig hört mig skrika något sådant förut. Det blev knäpptyst i klassrummet. Jag frågade dem varför de inte lyssnade på mig. Och jag fick faktiskt ett svar från dem. En kille i klassen sa med gravallvarlig min: ''Ni vuxna lyssnar ju aldrig på oss, det är därför vi inte lyssnar på er". 

Det var naturligtvis inte ok för eleverna att bete sig illa ändå, trots att de upplevde att vuxna inte lyssnar på dem. Men jag tror att pojken hade rätt. De bodde i ett område med många fattiga och missbrukande vuxna. De blev inte sedda. De blev inte lyssnade på. De hade ingen trygghet, ingen frizon, utan hela deras vardag var en stridszon. 

Givetvis måste man akut stoppa ungdomar som använder våld, men i det långa loppet måste vi arbeta med dessa unga killar, från att de kommer hit tills de klarar sig själva. Och framförallt måste vi lägga energi på andra generationens invandrare. De som hamnat mellan två världar- föräldrarnas och det svenska samhället- och hjälpa dem att hitta sin egen identitet. Sedan, om ett antal år, kommer vi inte se dem som invandrare längre, för de har anpassat sig i vårt samhälle. De som kom hit på 50- 60-talet klagar vi inte så mycket på längre. De har blivit försvenskade, så vi märker dem inte numera. 

Sedan är ju frågan om vi verkligen vill att invandrarna ska bli försvenskade? Vore det inte roligare att se massor av människor i traditionella, färgglada kläder på stan, istället för att alla (både svenskar och invandrare) har svarta jackor och gråa byxor? 

För er som vill läsa Emanuel Karlstens artikel om Lesbos så finns den här. Följ honom gärna på Sociala medier.

(Någon kanske undrar varför jag påstår mig veta hur invandrare och flyktingar är och vad de har varit med om. I mitt jobb träffar jag dagligen massor av människor som flytt eller frivilligt lämnat sitt land. Jag har träffat många människor som har mellanlandat (med båt) på just Lesbos. Jag har hört dem berätta många gånger om vilka trauman de har råkat ut för i sina hemländer och på vägen hit). 

Rosi