Sedan tre-fyra år tillbaka kallar jag mig ateist. Efter att ha varit kristen i 42 år var det väldigt svårt att sätta den stämpeln på mig själv, för jag hade tidigare en massa fördomar om ateister. Jag tänkte skriva några blogginlägg om hur det är för mig att vara ateist och vilka fördomar jag har fått göra mig av med. I mitt fjärde blogginlägg om detta vill jag skriva om meningen med livet enligt mig.

 

När jag var kristen tänkte jag att livet för en ateist måste kännas meningslöst. Som kristen var meningen med mitt liv att ära gud och att få andra människor att "möta gud" (vad nu det egentligen innebär, rent konkret). Så om man inte tror på gud så måste ju livet vara meningslöst och tomt, tänkte jag. Och visst finns det säkert människor vars liv har känts meningslöst när de tidigare har varit kristna men nu blivit ateister. För en del blir det säkert svårt att inte ha någon högre, andlig mening med sitt liv. Men för mig var det tvärtom. 

 

Jag brukar säga att livet fylldes av färger och nyanser när jag blev ateist. Jag kan inte påstå att mitt liv var svartvitt hela tiden som kristen, förutom när jag var ung, som det väl är för de flesta tonåringar. Men jag tänkte väldigt enkelspårigt och förklarade allt gott med gud. Jag har gått miste om så mycket kunskap som finns inom vetenskapen och jag försöker lära mig om saker som jag inte hade en aning om tidigare. Trots att man inte har gud som förklaring till allting, kan man ändå uppleva skönhet i världen. Jag kan givetvis njuta lika mycket av naturen nu som tidigare, jag kan uppleva lugn och harmoni, men jag tror inte de känslorna beror på gud längre. 

 

Helt krasst tror jag inte längre på att det finns någon mening med våra liv. Precis som det inte finns någon högre mening för krokodilen, myggan eller pungråttan. Människorna och djuren finns på grund av evolution och det är inte mer med det. Däremot kan jag givetvis fylla mitt liv med mening, men vad som är meningsfullt tror jag är olika för olika människor. För mig känns livet meningsfullt när jag får hjälpa andra på ett eller annat sätt. Just nu gör jag det genom mitt jobb med invandrare. 

 

För mig var det en befrielse att inte ha någon högre, andlig mening med mitt liv. Jag behövde inte längre leva för att behaga gud och inte heller jobba på att få andra att bli frälsta. Plötsligt får jag göra det jag själv vill, för att jag själv vill det. Något som jag fortfarande måste jobba med är att låta mig själv koppla av och njuta av livet. Visst fanns det stunder då jag njöt tidigare också, men hela tiden fanns känslan av plikt i bakhuvudet. Jag var tvungen att göra en massa bra saker för att duga, om inte guds ögon, så i församlingens. Nu kan jag tillåta mig att njuta och vill jag inte göra en endaste god gärning så måste jag inte det. Det finns ingen gud som förväntar sig det av mig, inte heller någon kyrka. 

Och bara en sådan sak som att slippa gå på gudstjänst på söndagar var en befrielse i sig! =)

Rosi