Jag älskar vatten. Att sitta vid ett mäktigt hav eller en stilla, porlande bäck är nog njutning för de flesta av oss. När jag dyker under ytan i bassängen på badhuset och allt blir blått och tyst är känslan omvälvande, en helt egen värld exploderar framför mitt synfält så fort mitt huvud dyker ner i vattnet.

 

Ofta när jag badar i en sjö och tittar bort mot mot horisonten, när jag ser var vågorna slutar och den skira skogen tar vid, kan jag känna ren eufori. Jag känner mig som en del av naturen, trots att jag inte tror på någon andlighet. Det är ingen andlig upplevelse för mig, utan bara ren lycka över att vara jag och att leva i den här vackra världen. I den stunden är är det bara jag och vattnet, himlen och träden. Jag är en del av historien och historien är en del av mig. Jag kommer bara att leva ett litet tag på den här uråldriga jorden. När jag dör kommer jorden leva vidare utan mig och så småningom kommer ingen att komma ihåg mig, men det gör mig inget, för jag lever här nu. 

 

I vattnet är nuet påtagligt och oerhört påträngande. Det finns inget igår och inget i morgon, det finns bara nu. Andra människor praktiserar mindfulness och yoga, medan jag får den där stillheten helt automatiskt när jag stiger ner i vattnet. 

 

Det här året har jag inte slutat att bada, trots att Sommaren har packat sina resväskor för länge sedan och November har klafsat in med leriga skor. Varligt och kärleksfullt tänker jag vänja kroppen vid att hantera kylan och få den att förstå att jag kommer att överleva, att smärta inte är farligt. 

När jag så stiger ner i det tiogradiga vattnet hamnar mitt fokus på fötterna först. De domnar snabbt och de tusen nålarna i mina tår är det enda jag kan tänka på. Men jag skrider bestämt vidare ut i vattnet. När vågorna omfamnat mig upp till midjan med sina kalla armar brukar jag kunna börja lyfta blicken från mig själv och spana mot horisonten. Och då kommer den där känslan igen, att jag är en liten människa som lever ett kort tag på denna jord och att jag vill leva det livet till fullo. Jag vill skratta så att jag måste torka glädjesnor med en näsduk. Jag vill bada som om ingen ser mig. Jag vill dricka ett gott vin tillsammans med min älskade. Jag vill älska med hela min kropp. Jag vill skriva mig hel. Jag vill vända ansiktet mot solen och känna lugnet svepa om mig som en varm handduk. Jag vill lämna det präktiga liv jag tidigare har levt, då jag har offrat mig och tryckt ner mig själv för att en god kristen vänder andra kinden till. Jag vill lämna det liv där späkning är något fint, där man ska förminska sig själv och upphöja en gud som bara finns i fantasin, även om han är fin. 

När jag sedan sänker hela min kropp i vattnet, måste jag koncentrera mig på andningen för att klara de där kalla armarna som kramar mig lite för hårt. Men jag ger mitt samtycke till vattnet. Andas långsamt in och långsamt ut. Andas in styrka, andas ut otillräcklighet. Just då finns inga måsten och inga problem. Då finns bara jag. Där är jag som jag är, utan några roller. Jag är inte mamma, lärare eller sambo. Där är jag inte tjock, gammal eller korkad. Jag bara är den jag är. Skör och stark. Naken och utlämnad, även när jag har bikini på mig. 

Sedan går jag upp och sveper in mig i badrocken. Då kommer värmen. Då kan jag sitta med mina bara, håriga ben i 6-gradig luft utan att det gör någonting. Och när jag åker hem efter två-tre dopp, känner jag mig lugn och harmonisk och livet är precis så som jag vill ha det. Njutbart, utan vare sig synd eller skam. 

 

Tyvärr är inte bildkvaliteten den bästa. Sätt gärna på ljudet.