Kör hem i vårsolen från jobbet med Amy Lees (sångerska i rockbandet Evanescence) smäktande ballad "Speak to me" på hög volym. Sjunger med i de smärtfyllda tonerna och tänker på det samtal jag just haft med en kollega. Jag berättade för honom om smärtan i att lämna sitt trygga kristna liv och kasta sig ut i en ny värld som ateist. "När jag nu inte längre var kristen, vem var jag då?" sade jag till min kollega. Min identitet satt i min tro och utan tro plockade jag bort lager på lager av mitt skyddande skal. Även om mitt liv blev obeskrivligt mycket bättre, ljusare och enklare, så fanns smärtan i att lämna det trygga och invanda. 

 

På radion igår spelades en sång med Christer Sjögren och Torsten Flinck. Jag tyckte inte om sången och jag gillar varken Christers eller Torstens röster. Men programledarna pratade om skillnaden i deras röster. Skillnaden ligger inte främst i att Christer har en mer skolad röst och att Torsten har en raspig röst. Skillnaden, menade de, ligger i att i Torstens röst hör man lidande. Christer har en vacker röst, men den är fullkomligt ihålig, sa de. Men hos Torsten kan man höra sorg och hans sångröst talade rakt in i hjärtat hos programledarna. Jag håller med dem, även om jag som sagt inte gillar någon av rösterna. Men det är mer intressant att lyssna på Torsten Flinck än på Christer Sjögren, för hans röst berättar om att han har levt ett tufft liv. Smärtan i hans röst ger sången ett annat djup. 

 

Jag tänker att även om det är oerhört svårt att gå igenom tuffa saker, så berikar det vårt liv. Att våga prata om det som gör ont och inte fly från sorgen, det gör oss mer rustade för nya hinder som kommer att dyka upp. Att dela sorg och smärta med andra som också upplevt det, gör oss till hela människor. Att lyssna på en sång som sjungs med inlevelse och sorg ger mer djup än att lyssna på skönsång som sjungs utan känsla. 

På Facebook delades för ett tag sedan ett antal bilder på mödrar som såg lika unga ut som sina döttrar. Det var svårt att se skillnad på vem som var vem. 40-åriga mammor såg ut som sina 20-åriga barn. Jag försökte att gissa på varje foto vem som var mamma och vem som var dotter. Oftast gissade jag rätt. Jag funderade på hur jag kunde se det, med tanke på att de var så lika sina döttrar. Men så kom jag på varför. Jag såg det på deras ögon. Mödrarnas ögon hade ett större djup som vittnade om ett liv med med- och motgångar. Mödrarna var mycket vackrare än sina döttrar, tycker jag, eftersom det fanns både smärta och glädje i deras ögon. Döttrarna hade inte hunnit leva ett tillräckligt långt liv än för att vara med om de olika erfarenheter som livet bjuder på. 

Smärta skär sår i vårt inre, men när såret har fått läka och en sårskorpa har fått bildas, så har vi ett starkare skinn. Vår inre hud kan vara full av ärr, gamla som nya, men en ärrad och rynkig hud är vackrare än en hud som aldrig har varit med om några motgångar i livet.

 

Rosi