Lägenhet 5C

Klockan 20.15

Johannes hör hur regnet börjar strila på fönstret. Strilandet blandas med musiken han håller på att skriva. Han spelar på pianot i stora, svulstiga toner och hade inte regnet avbrutit hans tankar, hade han nästan hamnat som i trans. 

Rösterna börjar sjunga inuti hans huvud igen. Det händer ofta. Mjuka melodier, vackra ord som sjunger inuti honom. Ibland är det varma toner och stora musikaliska penseldrag, ibland är det döskallar och svärd. 

Johannes har börjat vänja sig vid rösterna. Från början, när de dök upp för första gången när han var ungefär sex år gammal, hade han blivit rädd. Men så småningom blev rösterna vänner som alltid fanns där när han behövde dem. Oftast var de vänligt inställda, men det hände att de sa saker som var skadliga. Till exempel när de sjöng att han skulle skära sig i armarna eller den gången de ville få honom att hoppa från ett hustak. 

Det gällde att vara stark. Att inte lyssna, när rösterna försökte få honom att göra saker som han inte ville. Men det var svårt att stå emot. Johannes hade i alla fall inte hoppat från något hustak än. 

Men allra oftast är rösterna vänliga. Som när de hjälper honom att skapa fantastisk musik, som alla vill höra. Johannes kan leva på sin musik och har fullt med konserter på gång hela tiden. Kritikerna älskar hans musik och säger att de aldrig hört något liknande. Som om både änglar och demoner, ljus och mörker sticker fram sina ansikten i samma musikstycke. 

Johannes noterar svagt att det ringer på dörren. Han struntar i det. Det är säkert någon dammsugarförsäljare.