När jag tog emot flyktingar på Malmö station hösten 2015, insåg jag att det var ett historiskt ögonblick. En period som kommer att gå till historieböckerna med tanke på hur många krigsdrabbade människor som plötsligt stod och bankade på Sveriges port. När jag stod där i myllret av trötta människor som äntligen kommit fram, undrade jag vad de hade varit med om på sin resa. Och här är ett av svaren på den frågan. Fatemeh från Iran berättar här med ord som hon har skrivit själv på svenska. Jag har endast rättat småfel. 

"Jag och min man kom tillsammans till Sverige för ett år och sju månader sen. När vi skulle komma hit, hade vi korsat flera länder. Vi kom från vårt hemland, Iran, till Turkiet. En person som skulle ta oss från Turkiet sa till oss:

-Ni bör inte åka härifrån just nu, därför att det finns poliser på havet och vädret är stormigt.

Av denna anledning stannade vi i en av de städer i Turkiet som kallas Istanbul.

Efter ungefär en månad åkte vi och cirka fyrtio andra personer i en minibuss som egentligen bara tog 20 personer, till en annan stad och det tog oss 24 timmar. Det var jättesvårt. Vi väntade i flera dagar på den där platsen. En dag kom en man och sa till oss att vi måste åka med båten. På båten hade de skrivit 12 till 15 personer, men 65 personer äntrade båten. Vi sa till honom att det inte går, men han sa till oss: om ni inte vill, kom inte. Vi hade inga utvägar. Därför reste vi.

 Han kom med oss för att han kunde köra båten, men efter tio minuter kastade han sig själv i havet och sa till oss att en annan person bland oss själva måste köra båten. Ingen av oss hade kört båten förut. En man tvingades att köra båten. Han körde fel och vi visste inte vad vi skulle göra.

 När vi hade korsat havet, såg vi tyvärr flera personer som hade dött. Det var jätte-, jättesvårt. Vi blev mycket ledsna och grät. Vi frågade oss själva: Varför?! Varför?!

 Jag och min man hade bett till Gud och sagt:

 - Jesus hjälp oss, hjälp oss, snälla!!!

 Efter sju timmar nådde vi en ö i Grekland. Vi promenerade till en annan ö som kallas Mytilene och efter det gick vi till Aten.

Efter Grekland korsade vi Makedonien, Serbien, Slovakien och Österrike samt Tyskland. Vi promenerade i berg och skogar från det hade blivit mörkt ända till morgonen. När morgonen blev ljus, vilade vi, men på somliga ställen promenerade vi flera dagar i följd. Vissa dagar hade vi ingen mat och tvingades att äta löv eller maskar. Det var jättedåligt.

Nu är vi i Sverige och jag berättar en del av de svårigheter som vi fick. Jag är glad över att vi har nått hit, men jag är också jätteledsen för de människorna som dog. Många människor hade problem och lämnade sina länder i hoppet om ett bättre liv men ett antal av dem kom aldrig fram och dog.

 Jag hoppas att en dag kommer människor inte att ha några problem och inte vilja lämna sina länder.

 Jag tycker mest om att vi har en barmhärtig Gud och Jesus hjälper alltid oss. Slutligen jag ska säga till Gud: Tack att du har hjälpt oss och tack för allt.  💗Jag älskar Jesus💗"