Hela mitt liv har jag fått lära mig att gud är kärleksfull och att Bibeln är full av bevis för det. Jag har hela tiden haft bilden av att gud var min pappa och att jag var hans lilla flicka. När jag var ledsen så tänkte jag att gud tröstade mig, när jag var glad så tackade jag honom. 

 

När jag var på väg ut ur min tro, så skavde det mer och mer att jag inte kunde få ihop den kärleksfulla guden jag hade hört talas om med den gud jag såg i Bibeln. Jag upplevde mer och mer att kristna slog knut på sig själva för att förklara de svåra, sadistiska passagerna i Bibeln, alternativt så lät man bli att prata om dem alls. Nästan chockad insåg jag att jag faktiskt inte trodde på gud längre. 

 

Jag har flera gånger fått frågan från kristna om det inte är så att jag hade en väldigt skev bild av gud och att det är den gudsbilden jag nu har gjort mig av med. Flera har sagt: "Jag trodde också på en straffande, sträng Gud tidigare, men nu har jag ändrat min tro och har förstått att Gud är så oerhört kärleksfull. Var det inte samma för dig, att du inte ville tro på en straffande Gud längre? Och kan du inte tänka numera att Gud faktiskt är kärleksfull istället?" När man säger sådana saker till mig så förutsätter man automatiskt att jag har trott på en dömande gud och självklart vill ingen tro på en sådan hemsk gud. Då finns det en logik i varför jag har lämnat min tro och den som fortfarande tror kan då förstå varför jag har gjort det. 

 

Men det har varit tvärtom. Jag trodde verkligen på en kärleksfull gud. Jag har inte sett gud som en dömande, straffande gud som hatar alla icketroende. Tvärtom. Jag såg honom som själva definitionen av Kärlek och han ville att alla människor skulle få umgås med honom. Om sedan människor väljer att vända honom ryggen, så ska de slippa få leva tillsammans med honom, tänkte jag. Något helvete har jag nog inte trott på sedan jag var barn. 

Men saken är den att jag tror inte på någon gud alls längre. Det innebär att jag inte tror på någon ondskefull gud. Jag tror inte heller på någon kärleksfull gud. Det spelar mig faktiskt ingen roll om Bibeln framställer gud som god, jag tror helt enkelt inte att hen finns. Om någon skulle överbevisa mig återigen att Bibeln enbart beskriver en kärleksfull gud, så spelar det ingen som helst roll, därför i min värld existerar hen inte. Det skulle vara som att säga: "Va, tror du inte på tomten? Men han som är så snäll!"

För en del människor, som har en tro, är det nästan omöjligt att föreställa sig att man inte tror på något. "Ateister tror på vetenskap, det är en annan sorts tro", säger en del. Nej, vi kan inte jämföra de två sakerna. För troende tror också på vetenskapen. De allra flesta av oss tror och litar på att bilar ska ta oss dit vi vill, att mediciner ska fungera och att det kommer en sommar även i år. Med risk för att bli tjatig, ateism är avsaknad av tro på någon gud eller högre makter. Det spelar ingen roll hur god den där ickeexisterande makten är. 

Rosi